Gå til sidens hovedinnhold

Kunstneren: - Ville ikke demonisere Utøya

Artikkelen er over 7 år gammel

Kunstner Jonas Dahlberg svarer nå på den sterke kritikken som har kommet mot minnestedet på Sørbråten.

Det omstridte snittet i den uberørte odden forklarer han slik:

- Jeg ville ikke demonisere Utøya. Jeg ville ikke lage en plass der man står og stirrer ut mot Utøya som om det var Alcatraz, skriver han, og legger til at han ønsker at Utøya skal få en mulighet til å gå videre.

Mange beboere har reagert sterkt på at de skal måtte se snittet i hverdagen, og slik bli stadig påminnet grusomhetene daglig. Om dette skriver Dahlberg:

- Det er ingen som vil se snittet på den måten som bildene mediene har brukt mye. Muligens kan man se det i et tidelsseksund i øyekroken fra oppe på veien. Men for de fleste som bor eller rører seg i området, eller de som befinner seg på Utøya, er snittet stort sett usynlig.

Dahlberg skriver at han forstår at det har kommet reaksjoner, men håper det vil fortone seg annerledes når minnestedet er ferdig. I denne kronikken forteller han også om sine tanker bak minnestedet.

Her er kronikken i sin helhet:

Av: Jonas Dahlberg, kunstneren bak det planlagte minnestedet på Sørbråten

Jag tycker att texten som den Nasjonal Støttegruppe skickat ut till sina medlemmar och också publicerat på sin hemsida utrycker sig mycket bra kring detta väldigt komplexa ämne.

Det som hände var så fruktansvärt att det var svårt att ta in information. Det blev obegripligt. Även när jag under skissprocessen har fördjupat mig i händelsen, pratat med människor som var där och själv varit på plats, så är det svårt att förstå.

Kanske är det därför det är så viktigt med minnesplatser? Platserna är inte bara nödvändiga för att vi skall minnas utan också för att de kan hjälpa oss reflektera över det obegripliga.

Skal fungere over tid

Jag tror att konstens «språk» och dess möjlighet att samtidigt beröra och ställa mångbottnade frågor kan ha en betydelsefull roll i ett sådant här sammanhang. En minnesplats som denna skall ju fungera på många olika sätt för väldigt många olika människor, över en väldigt lång tid.

Den skall skapa en vacker och värdig plats, den skall försöka visualisera det obegripliga och skapa plats för att gå in i sig själv. Men den skall samtidigt sätta hela händelsen i ett större perspektiv.

Forstår reaksjonene

Det politiska klimatet i hela Europa har de senaste åren hårdnat och språket som används förändrats. Vi får verkligen aldrig glömma en sådan här händelse då det samhälle vi lever i också är en del av att skapa sådana här händelser.

Hur hemskt det än låter.

Jag kan förstå att det har varit reaktioner, men jag hoppas och tror verkligen att de som är tveksamma kommer se och kanske framförallt känna platsens alla kvalitéer när minnesplatsen är klar.

Även om det låter konstigt för de som reagerat på på våldsamheten i snittet så var en av utgångspunkterna till det att jag ville göra en minnesplats som inte tar plats. Som inte ger uttryck för något annat än det som det faktiskt skall göra. Både i sin styrka och i sin skörhet.

Et sted for refleksjon

Bristningen/snittet i naturen och avbrottet eller distansen blir en bekräftelse av det som för evigt är oersättligt och utom räckhåll. Det skapar en väldigt vacker och lugnt plats för inre reflektion.

Jag ville att de som är där inte enbart skall kunna se den inneboende skönheten i naturen utan att också uppleva en känsla av förlust. Det är denna känsla av förlust som fysiskt aktiverar platsen.

En viktig del i beslutet med snittet var att jag inte vill demonisera Utøya. Jag ville inte skapa en plats där man står och stirrar ut mot Utøya som om det vore Alcatraz.

Jag ville låta människorna som är är på minnesplatsen vara ifred med sin sorg och jag ville också låta Utøya få en chans att gå vidare. De är därför man leds ned i naturen och in i snittet där man i stillhet får tid och rum att minnas och reflektera över sårbarhet, distans och förlust.

Snittet stort sett usynlig

Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är någon som kommer att kunna se snittet på det sett som bilden som förekommit mycket i media.

Möjligtvis i ögonvrån i en 10-dels sekund uppifrån vägen. Men för de flesta som bor eller rör sig i området, eller de som befinner sig på Utøya, så är snittet i stort sett osynligt. Det är en väldigt privat plats.

Processen med minnestederna som ledde fram till en tävling och till slut till ett vinnande förslag har hela tiden har varit öppen och transparent för allmänheten vilket känns mycket bra och viktigt. Detta leder naturligtvis till att det är många som reagerar och har åsikter.

Jag tror också detta är bra och nödvändigt. Även om det är omtumlande för mig som konstnär med denna grad av reaktion så är det som helhet mycket viktigt att ett samtal förs och att det diskuteras.

Uheldig oppmerksomhet

En sida av den mediala uppmärksamheten är väldigt olycklig då den rör upp känslor för de direkt drabbade. Jag skall inte ge mig in på att ha tankar kring hur det kan påverka en sorgeprocess, mer än att det naturligtvis måste vara oerhört jobbigt med all uppmärksamhet på nytt då det också redan varit en lång process med rättegången innan.

Jag hoppas att fokus snart blir på rätt saker och min absoluta önskan är att de drabbade kommer att känna att denna plats blir en värdig plats.

Kommentarer til denne saken